internetfasta - åå så härligt.

Fasta finns i alla möjliga former. Oftast är det första vi tänker på att avstå från mat. Det är väl fortfarande den vanligaste formen av fasta. Men tanken med fasta är ju att ta bort distraherande saker som tar vår tid och istället lägga tiden på att vara med Gud och meditera.

Idag kom jag fram till att jag inte använt datorn på fem dagar. Det känns som en lång tid, men jag har inte ens funderat över det förrän idag då jag skulle plocka fram den. Vilken befrielse att inte vara beroende av något. Men det är att leva en dröm, för jag är ju beroende av Internet i allra högsta grad. Jag har bara haft alldeles för roligt och njutit av nuet de senaste dagarna. Helst skulle jag alltid leva så. Men tack och lov finns Internet, så vi alla kan hålla kontakt med varann, lite sporadiskt såhär, trots alla mil emellan.

(Bilden är för övrigt en favorit som visar en del av alla lupin-hav som finns utmed vägarna här vid mitt ljuvliga sommarställe.)

sommardeal med psaltaren

Jag tycker om att läsa böcker. Men ändå har jag i alla år haft så svårt för att ta mig igenom "andlig" litteratur, å inte är det lättare med Bibeln. En gång följde jag en bibelläsningsplan, som delade upp läsningen som så att man läste 1 kapitel om dagen och hann då läsa hela bibeln på ett år. Jag läste och läste, såg till att aldrig ligga efter, eftersom jag då visste att jag aldrig skulle orka läsa ikapp. Jag till och med planerade de dagar som jag skulle vara bortrest, och läste in så att jag fortfarande låg i fas när jag kom hem igen. Men så i november det året, gav jag upp. Varför i november kan man ju fråga sig, inklusive jag själv, men jag har ingen som helst aning. Jag föll på mållinjen och har aldrig försökt med samma sak igen.

I min klass på högstadiet gick två grabbar som bekände sig som Jehovas Vittnen. Vi blev goda vänner och jag beundrade alltid dem för att de kände sin Bibel så väl. De kunde citera långa fraser och höll koll på var olika saker stod skrivna. Jag önskade många gånger att jag kunder min Bibel lika bra som dem, och det var nog det som taggade mig till att läsa Bibeln på ett år. Men efter att ha insett att det nog inte är det bästa sättet för mig att läsa Bibeln på, läser jag olika böcker i Bibeln över olika tidsperioder.

I sommar har jag en deal att läsa Psaltaren. Målet är inte att läsa hela psaltaren i sig utan att hålla själva läsningen vid liv. Härom kvällen läste jag ett kapitel som hör till ett av mina absoluta favoriter i hela Bibeln, ett kapitel som varit till tröst och blivit till min egna bön många kvällar då jag haft svårt att somna - under hela mitt liv har jag haft svårt att sova och varit rädd för att somna på grund av plågande mardrömmar. Men då en kväll, när jag läste min Bibel, snubblade jag över en vers som jag citerat många gånger sedan dess. Kolla in och läs själv vet jag, Bibeln är inte dum den.

PS 4:9 "Jag lägger mig ner i frid och sover för Du, Herre, låter mig bo i trygghet."

Amen.

Ljuvliga söndag.

Söndag. Underbara söndag när man kan undvika söndagsångest och måndagsstress. Frågan är varför man har söndagsångest över huvud taget? Jo, för att måndagar innebär krav, plikter och jobb. Jobb, slitgöra och ofrivillig verksamhet. Mitt tips är att göra söndagen till ett guldkorn - att göra något av den istället för att låta den göra något av dig.

morgondagens höjdpunkt

Det är något magiskt med prinsessbröllop. Kanske är det så att det är mer speciellt för alla oss tjejer än for er grabbar. De flesta av oss har liksom någon gång identifierat oss med fenomenet prinsessa och levt oss in i rollen att själva vara en.
När jag var liten lekte jag och min bästis i stadsparkens blomsterhav. Hon var gullvivornas prinsessa och själv var jag vitsippornas. Det är nog så nära jag nånsin kommer komma den befattningen. Men sentimental som jag är, som både gråter till Extreme Home Makeover och Oprah, kommer jag inte kunna släppa blicken från storbildstv:n som är nymonterad på mitt jobb, på lördag. Tårarna kommer förmodligen rinna. Drömmarna kommer förmodligen att frodas. Mina arbetskamrater kommer förmodligen att skratta ut mig. Men det spelar ingen roll, för vår kronprinsessa gifter sig och för mig är det något av det mest magiska i mina romantiska föreställningar man kan komma.

viktigt med diskussion

Det är så intressant var gång ni skriver kommentarer till mina inlägg. Då inser man hur mycket alla har att säga om tankarna jag för upp, att det egentligen behöver talas så mycket mer om allt detta, och att det förmodligen skulle kunna leda till många bra böcker/debattartiklar om olika livsfunderingar som - till min lättnad - verkar ha förändrats hos vår generation i jämförelse med tidigare generationer. Vi är resultatet av lärare som lärt oss tänka kritiskt, oavsett livsåskådning. Och kanske är vi resultatet på så bra det kan bli (med viss ironi) eftersom nästkommande generation, inte gör annat än att kritisera och befinner sig många gånger över allt och ingenstans. Kanske blir vi en sådan åldersgrupp som blir trötta på "allt som är tillåtet men inte nyttigt", att vi senare kommer fostra våra egna barn vänligt - men väldigt bestämt. Eller så är allt som någon kommenterat, "en åldersrelaterad fråga", och alla kommer bli visare med åren. Personligen hoppas jag på det sistnämnda.

Oavsett är jag stolt över att tillhöra en krets med vänner som inte bara instämmer med förgående talare, utan har egna åsikter - oavsett om de spretar åt olika håll. Vänner som inte lever livet i en liten ask utan som gärna öppnar upp tid, ord och hjärta för diskussion.
Och det är min plan under hela sommaren; att oavsett om vi befinner oss på olika platser i vårt avlånga land, kunna samlas bla. här och tala om viktiga saker.

förebilder

En väninna berättade för mig, när vi talade om äktenskap, att många trott hon skulle förbli ogift med tanke på sin ”höga ålder” som singel. Hög ålder går att diskuteras, då tjejen inte passerat trettio, men inom frikyrkan är det en ovanlig ålder som singel då de flesta redan gift sig då – men gränsen höjs även här för varje dag som går. En vän till henne uttryckte en seriös tanke om att orsaken till hennes dåvarande civilstatus berodde på att hon var alldeles för mycket av en ledare., att grabbar har svårt för att ha en för självständig kvinna vid sin sida. Frikyrkans egna oskrivna regler utgår ifrån pastorsidealet, som bör ha en ”färglös” fru som ”bara sitter med”. Gamla ideal från förr sitter i, mer än vad vi tror. Jag vill tillägga att detta givetvis inte gäller alla, och som tur är, är i stor förändring.

Redan under min folkhögskoletid diskuterade vi detta ämne och killarna varnade oss tjejer för att bli allt för självständiga om vi över huvud taget var inställda på att gifta oss. Det skulle innebära att om man som tjej vill dela livet med någon, måste man först och främst vara riktigt snygg, och vissa saker bör undvikas: bli pastor, vara lovsångsledare, föreståndare, driven, affärskvinna, egen företagare … Detta fenomen gäller inte bara inom kyrkan, utan även resten av världen. Senast den här morgonen kritiserades uthängningen av kvinnor i media av Jens Lapidus i SVT:s morgonprogram. Kvinnan är mer utsatt än mannen. Det krävs så mycket mer av henne för att hon ska vara bra, för att hon ska bli accepterad, bli godkänd.

Nu till min ljuspunkt, som faktiskt är dagens mest omtalade kvinna i vårt land just nu: Kronprinsessan Victoria. Hon är en förebild för alla unga kvinnor vill jag påstå. Hon är självständig, driven, påläst och kontrollerad. Men dessutom är hon vacker, kvinnlig, varm och moderlig. Allt detta trots att jag inte känner henne, men allt detta genom bilden hon förmedlat. Om Victoria, som har mest osynlig makt i vårt land (verklig makt har hon ju faktiskt inte, men ändå besitter hon väldigt mycket makt, drav kallar jag den osynlig) och mest bevakad av oss alla, lyckas träffa en man som är beredd att stå vid hennes sida och stötta henne i resten av sitt liv – trots att hon är Sveriges mest uppmärksammade kvinna - då har vi i frikyrkan inget att oroa oss för längre. All eloge till Daniel- som vågar - som är den moderna mannens förebild.

Halelujah för en mixer!

Jag visste att det skulle bli den bästa födelsedagspresenten nånsin. Sommaren är räddad undan sötsaksbegäret! Nästan..

GOD GOD GODELI GOD GODELI GODELI GOOOD!

närhet som bekräftelse?

Många gånger har jag och mina tjejkompisar diskuterat problemet med det påtagliga fenomenet med fysisk närhet i frikyrkokretsar. Förgående generation växte upp med "syndakatalogen", en regelbok över sex, alkohol, förhållandet till pengar, utséendeideal med mera. Min egen generation har istället satt sig emot det mesta och funnit någon slags medelväg i alltsammans, medan generationen efter verkar stå utanför allt vad återhållsamhet innebär och skulle kanske istället behöva ett pekfinger då och då. För en tidsedan talade jag med en kamrat som berättade hur tonåringar, uppväxta i kyrkan, gör någonslags revolt och utför sexuella handlingar för/åt varann under fredagskvällarna - under tiden för ungdomssamling - vilket inte fanns på kartan när jag själv var i samma ålder! Vad har hänt?
Jag tror att allting handlar om ett bekräftelsebehov hos varje människa som växer och växer ju längre ner i åldrarna man kommer. Världen idag är inte densamme som för tio år sedan. Alla ska vara snygga, alla ska göra karriär, alla ska tjäna pengar, alla ska bli berömda och samtidigt ska alla vara älskade. Det är sorgligt att man inte ens inom kyrkan, där målet är att alla ska vara accepterade och älskade för dem de är, lyckas stå emot världens tryck i dessa frågor och kan erbjuda en plats för trygghet och värme.
Under nazismen utfördes experiment där man bl a. ville man ta reda på hur länge ett barn kunde överleva utan att få fysisk närhet. Man lade nyfödda bebisar i ett rum, gav dem mat och bytte blöjor på dem när det behövdes, men såg till att ge dem så lite fysik närhet som bara var möjligt. Det visade sig att barnen mådde så dåligt, att de dog efter bara några dagar.
Alla behöver fysisk närhet. Men, det är skillnad på att GE och TA den, samt på vilket /vilka sätt man gör det. I dagens frikyrka har den fysiska närheten vänner emellan, nästan blivit ett substitut till pojk/flickvän. En kompis som inte var van kyrkobesökare, sa till mig efter en kväll i husvagnen på en ungdomskonferens för en massa år sedan: "Jag har varit på många fester, men jag har aldrig upplevt att någon klängt sig så på mig, som här."

Åter igen frågar jag mig; vad håller vi på med? Vilka signaler sänder vi ut till människorna runt omkring oss? Vad är vi för slags förebilder för dem som kommer efter? Själv är jag en person som tycker om att krama mina vänner för att på så sätt visa hur mycket de betyder för mig. Men det finns gränser, och när det kommer till dessa frågor, ifrågasätter jag mig själv lika mycket som någon annan. MEN, som alltid annars, har jag inga bra svar, bara en mängd frågor.
Dock är ett säkert; vi människor är i behov av närhet och att bli bekräftade. Därför vill jag uppmana oss alla: Bekräfta villkorslöst. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig.

Lappar.

Jag älskar lappar, handskrivna. Speciellt när någon smusslat ner en av hemlig sort i en ficka på en jacka, i min väska eller på någon öppen yta.

Den här sitter på mitt jobb. Mina förutfattade meningar om karlar och disk bara stämmer hur bra som helst, vilket min chef satt ord på.

Sträckan istället för målet.

Många gånger glömmer man bort vikten av sträckan innan man når målet. Att det är då man formas, där man lär sig saker som man behöver när man väl når sitt mål, att det egentligen är där det händer istället för någon stans långt där framme.
Tanken på ytterliggare en sommar långt bort från vänner, storstan och händelser ger mig ett knip i magen och oroskänslor. Ska jag behöva missa allting - igen! Men jag har bestämt mig för att inte missa vägen för att bara sträcka mig mot målet. Jag vill inte önska bort de närmaste veckorna, för att komma tillbaka in i en vardag jag befunnit mig i de senaste månaderna. Jag tänker njuta av det som är nu. Njuta av sträckan, hoppas att tiden inte slår ett nytt snabbhetsrekord och låta ljuset i tunneln komma när det kommer.

Drömmar som blir verklighet.

Hemma hos min mormor, i det stora badrummet på tredje våning, hängde en mängd långa och färglada halsband som hon köpt på sig under sina resor i vida världen. Några av dem, två röda korallhalsband och ett fullt med snäckor, var mina absoluta favoriter. Mormor hade inhandlat dem på Hawaii, när de hade stannat till där med kryssningsfartyget hon jobbat som tandläkare på. Varje gång hon eller min mamma berättade om hennes vistelse på Hawaii, drömde jag mig bort dit, till drömmarnas ö, och hoppades att en gång framtiden få chansen att åka dit.
Nu, tjugo år senare, med facit i hand, vet jag att det inte bara var en tanke jag hade då, utan något som blev verklighet för två årsedan. Och allt blev så verkligt för mig, att drömmar faktiskt KAN slå in, när jag väl satt på planet och var på väg till andra sidan jorden. Gud känner mitt innersta så väl, att jag inte alltid behöver be om det jag känner - för Han vet det ändå.

Idag gick det upp för mig igen; Saknaden efter Mallan, min kära bästis i 14 år, har stillats genom att jag fått en ny riktigt bra vän. Sedan dagen hon och jag "gjorde slut", för det var så det kändes, har jag i mitt hjärta gått och längtat tillbaka till det vi hade. Även detta har Gud vetat om, och utan att jag behövt be om det, har Han "parat ihop" mig med en vän som passar så bra det bara går. Det är så härligt att bli bortskämd med det man drömt om. Jag har en ny bästis. Det känns underbart.

Ett ögonblick kan förändra ditt liv.

Vissa tider i livet känns som långsamma epoker som aldrig vill ta slut. Andra, främst de ljusaste stunderna, svichar förbi - snabbare än snabbast. När man varit bortrest ett långt tag, kan det ty som om livet stått stilla på hemmaplan. Men när man varit hemifrån endast några dagar, kan det istället verka som om hela vardagen förändrats. De snabba vändningarna kan vara både positiva eller negativa, men tur är väl att den mänskliga skapelsen är så otroligt flexibel och anpassningsbar. För livet förblir inte på samma sätt som man alltid trott eller velat. Livet blir sällan över huvudtaget som man tänkt sig.
Jag undrar hur de kommande månaderna kommer se ut, vad som skall ske i mitt liv och i vännernas runt omkring mig. Man kan säga att jag tvingas lära mig leva i ovisshet. Å ena sidan är det som en ständig piska som slår hårt när man erinrar sig om tillvaron. Å andra sidan gör den livet till ett spännande äventyr. Åter igen tackar jag Gud för att jag inte är ensam i allt kaos..

legenden

"Oh half of my heart's got a grip on the situation
Half of my heart takes time
Half of my heart's got a right mind to tell you
That I can't keep loving you
Oh, with half of my heart"

5 meter till scenen. 5 meter till mannen hela arenan väntat på. 5 meter ifrån en människa som berört hela världen med sin musik.
Det är en speciell känsla att bilda ett folkhav tillsammans med tiotusen andra av samma anledning; lyssna på någon som fått vårt inre att gunga. Att förstå att det är just denne trettioåring som skrivit låtarna som finns på skivorna som spelats ändlöst i min cd-spelare, är för mig en gåta. Men därför kommer det inte som någon chock när kinderna plötsligen blivit blöta och hela världen liksom försvunnit och frusit till i ett ögonblick. Efter fem års väntan kom äntligen dagen då jag fick lyssna på mr John Mayer. Och redan dagen efteråt längtar jag redan till nästa tillfälle.