visdomsord från en ung man.

Underbara barn. Av mitt eget kött och blod - fast ändå inte mina egna. Perfekt.
På vinterpromenaden idag frågade vi lillkillen;

jag: Vem är du då?
[inget svar]
jag: Är du en bebis?
han: Näää.
jag: Är du en stor pojke?
han: Nää..
jag: Är du en liten kille då?
han: Nää.
jag: Men vem är du då?
han: Jag är jag.

Smart ung man den där. Tänk om alla skulle kunde tänka så och ha den goa självkänslan. Jag är jag. Ett fruktansvärt bra och ärligt konstaterande. Därmed basta.

dagen efter.

Pappi sover framför tv:n. Julmaten ligger i magen. Snön ligger på taken. Det är som det brukar vara såhär dagen efter.. och här är förresten gårdagens julhund!

nu är det jul.

Efter en massa timmar i bilen, omgiven av snö, snö och åter snö är vi nu här. Äntligen.
Kiv i bilen. Mat bland en massa andra julfirare på väg mot Norrlandet. Väl framme = ständigt återkommande kok-kaffet. Alltid en kanna ståendes. Mat igen. Ut och gå med hunden i -23. Stickor i huden. Filmvisning från året som gått. Barn som gått i säng. Prämiär för Alladin-asken. Nu är julen i full rullning.
Stackars alla dem vars jul dock redan blivit förstörd. Till dem går mina kvällsböner. Den gamla klychan "Carpe diem" tycks viktigare än nånsin. Trots att ingenting blir som man vill ibland...

skratta högt - har det roligast!

Idag lade jag märke till en ny sida hos mig själv. Tja, den har säkert funnits ett tag, men det var först idag som jag konstaterade att den fanns, och därmed existerar den nu.
Jag kom på mig själv, när jag "småsprang" ner för en mins sagt halkig, dock - tack och lov - sandad, backe, att jag skrattade högt åt min lustfyllda gångstil. Jag kan inte erinra mig om att det hänt en massa gånger förut, jag brukar alltid skratta eller fnissa lite tyst för mig själv, men den här gången kom skrattet rakt ut! En underbar känsla spred sig genom kroppen. Som om någon fanns brevid mig och delade min roliga upplevelse. Och delad glädje är som ni alla vet - dubbel glädje! kanske var det den delade glädjen inombords, som fick mig att skratta högt och därmed ha en väldigt rolig stund - om så allena?
Lustigt var det i allafall, och jag ska nog fortsätta med den stilen!

En vän sade till mig att han hade träningsvärk efter en kort promenad i blixthalkan. och nog är det så att musklerna arbetar mer i det här väderlaget - å vem uppskattar inte "osynlig" träning?!
Folk ser onekligt lustiga ut när de trippar-småspringer-stapplar fram i halkan. Jag kommer fortsätta skratta högt åt mig själv. Jag bjuder på den!

DET tillfället - nej icke då.

Varför är det alltid så, att när det finns tid och tillfälle ges för att vara kreativ - så faller inte kreativitetandan på? I dessa upptagna juletider, jäktade tentatider och tidskrävande grubbletider - är ett gyllene tillfälle inte daglig vara. Men trots detta sällsynta fenomen, lyckas jag ändå inte hantera det hela när det väl kommer. Skratta eller gråta? Jag suckar.

ta tid med sig själv.

Att vara med sig själv en längre stund, finns de många som fasar över. Och det kan nog vara så att man bygger på den rädslan genom att ständigt ha folk omkring sig och aldrig ta tiden med just - sig själv. Men varför denna onödiga rädsla? Dig själv är den människa du känner bäst, den du får stå ut med i vått och torrt. Du kan aldrig göra dig fri från dig själv. Därför är det viktigt att investera i egentid, tid med dig själv då du tar reda på vem du verkligen är och formar dig själv till den du verkligen vill vara. (Nu syftar jag endast på inre egenskaper.)
När vintriga sjukdomar smyger sig på, finns det inte så mycket annat att göra än - att vara med sig själv. På ett sätt är det som om egentiden då givits en - bara sådär - kanske för att man ibland är dålig på att ta den själv.

Spärra inte in er själva, med förhoppning om ett urtjusigt resultat - men skräms inte iväg av ensamheten. En smula ensamhet då och då gör susen i det stora hela. Det är en livsinvestering för välbefinnandet