kan vi träna oss till att må lite bättre?

Alla har vi väl funderat på vad det är som gör att vissa är nöjda med livet och tycker att de uppnått bästa möjliga, medan andra upplever det helt tvärt om och känner sig missnöjda? I en undersökning av forskaren Anton Antonovsky intervjuades kvinnor som levt i koncentrationsläger. Frågorna som ställdes fokuserade på hur kvinnorna mådde i nutid, minst fyrtio år senare. Blandade svar födde frågan om hur det kom sig att vissa mådde bra medan andra inte alls mådde bra. Svaren jämfördes och man drog två slutsatser; 1) de kvinnor som accepterat sitt förflutna och försonats med det kunde lägga det bakom sig, gå vidare och kände sig i dagsläget lyckliga. 2) de kvinnor som inte hade kunnat släppa det som hänt under tiden i koncentrationslägrena, kände sig inte lyckliga med sig själva eller sina liv nu. Antonovsky menar att de människor som känner sig mest lyckade med sin karriär (menas i huvudsak inte en yrkeskarriär, utan är helt individbaserade) är de människor som individualistiskt både kan trösta sig själva och peppa sig själva.
Givetvis har förmågan att kunna göra detta utvecklats olika för alla, eftersom vi alla har haft olika omständigheter under vår uppväxt. Men det intressanta är att om vi alla kan fostra eller träna oss in i förmågan att både trösta och peppa oss själva - vilket kanske skulle kunna fungera på en del av oss - skull vi kanske också kunna må lite bättre. Eller?

om man vågar se en annan människa.

Har du testat att kolla en främling rakt in i ögonen i mer än ca åtta sekunder? Hela händelsen går att beskriva som att först snubbla, sedan kasta sig ut för ett stup, för att efteråt upptäcka att man fortfarande faller tidlöst eller, ramlat ner på en alldeles lurvig och mjuk fårskinnspäls.
Just nu är jag mitt inne i en drama-vecka, lära känna-klasskamrater-vecka. Många viktiga kunskaper om människans inre, mitt inre, har kommit till mig dessa dagar. Och alldeles särskilt är det här med ögonkontakt.
Ögonen sägs vara själens spegel. Nog finns det många som håller med om det, för genom att möta någons blick samtidigt som man talar med personen i fråga, är det lätt att avgöra om personen talar sanning eller falskhet - åtminstånde om det är någon du känner väl. Men tänk dig att du möter ett par ögon, kan vara någon du känner eller en okänd, och de stirrar rakt tillbaka in i dina - i mer än åtta sekunder. Vad händer? Hur känner du dig? Det är få människor man vågar ha en sådan intensiv blick-kontakt med. Orsakerna är många; man vill inte göra intrång i någon annans privata sfär, är rädd för att missuppfattas, vågar inte att någon annan tittar rakt in i ens get inre. Men å så häftigt det är, när man väl vågar, när man struntar i alla oskrivna regler och törs se en annan människa.

naturfenomen.

Det är så häftigt när himlen är alldeles mörk, regnet faller - och solen skiner.

Kroppen - ett tempel

Hela kroppen hänger ihop på ett alldeles magiskt sätt! Det undgår ingen som börjar på min utbildning. Anatomi är inte alltid jätteroligt, då mina förkunskaper inte är senast uppdaterade, men det senaste har jag insett hur viktigt det är att ta hand om sin kropp. Visst förnyas den ständigt, men den är inte utbytbar på något sätt. Vi ska stå ut med den hela livet. Snacka om att man kommer gräma sig gråhårig när man kommit över 70, om man aldrig tränat en enda muskel eller ätit onyttigt i hela sitt liv. Det ÄR magnifikt hur kroppen utvecklas och formas i ett liten mamma-mage och sedan fortsätter konstant hela livet ut. Kroppen ska vara vårt tempel, dvs vi måste ta hand om den.
Därför kan det bli sjukt frustrerande när adrenalinet och tankarna håller en vaken om nätterna, och ett fullspäckat liv håller en sysselsatt om dagarna.
När friskheten drabbat mig är det dags att ta hand om mig tempel.