citat Gardell

Kollade just på de två sista avsnitt av den "gudsförbryllande" serie som givit mig både frustration, intresse, glädje, förståelse och förvirring de senaste veckorna. Ett nytt citat, som inte kommer bli ett "dagens tema" här på bloggen - don't you worry, men som även detta ändå har etsat sig fast i min mänskliga hjär(T)na och står utanför min förmåga att bara sudda ut.

Jonas Gardell; "Jag har nu kommit så långt i mina studier att jag säkert kan säga, ja nästan bevisa att - Gud inte finns.
Å ändå så tror jag, likförbannat."

Karin Boye

Med båda fötterna på jorden, ett mänskligt hjärta och med en ärlig längtan vill jag citera Karin Boye som skrev 1918;
"Jag vet inte alls om jag är kristen, men jag vet att jag är Guds. Någon etikett vill jag inte klistra på mig, men mitt liv tillhör Gud."

Förväntningar

Tänk vad många önskningar man har. Förväntningar som man hoppas kommer slå in någon gång i framtiden, kanske nu, förhoppningsvis snart - men tänk om kanske aldrig?
Inte finns det väl något barnlängtande par som kan föreställa sig bli barnlösa? Eller ung rökare som kan se sig själv få lungcancer vid hög ålder? Vi tror att så många av våra förväntningar vi har kommer att slå in. Vi tar det som självklart. Aldrig skulle vi vilja inse att vi skulle vara tvungna att avstå från det vi önskar mest. Vi tar för givet att vi har rätt till så mycket. Men tänk om det är just du eller jag som är en av de där människorna som inte har rätten? Allt för ofta tar vi allt från de enklare till de mer invecklade sakerna för givet. Anser att vi har lika mycket rätt till dem som alla andra och kommer därför också att få dem. Men kanske måste vi inse att det kan vara just vi som är undantaget som bekräftar självklarheten. Därför gäller det att fokusera på det som man har, istället för det man inte har. För om man bara lägger krutet på att få det man inte har, riskerar man att även bli av med det man faktiskt har.
En klyschig fråga; Är glaset halvfullt eller halvtomt?
En annan tillhörande - dock väldigt tänkvärd liten ordvits:
Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Tänk på det.

Tro och tvivel går hand i hand.

En klok kamrat skrev en kommentar här på bloggen för ett litet tag sedan, som är något en annan vän förklarade för mig i somras, nämligen att tro och tvivel hör ihop. Ingen ska känna olust eller ånger för tillfällen då man tvivlar, då tron känns som ett virrvarr av obesvarade frågor. Tvivel är lika naturligt som att tro. Därför behöver man inte känna någon panik eller oro när tvivlet kommer efter en lång period av tro. Det är då som tron får bära en.

Det finns en historia som jag tänker på ofta. Den är indirekt hämtad från Bibeln. Den handlar om en människa som känner en otrolig tacksamhet till Gud. Denne ser sitt liv som en promenad på en sandstrand med Jesus. De går där tillsammans och plötslig vänder sig människan om och ser tillbaka på sitt liv. Då upptäcker denne att på många ställen under deras promenad, som symboliserar livet, finns det bara ett par fotspår i sanden. Och människan som visste att Jesus gått med hela vägen! Hur var det möjligt? Då förklarade Jesus för människan att under de stunder som det bara fanns ett par fotspår i sanden, bar Jesus henne/honom.
Utan att vi märker det sker det. Jesus bär oss då vi behöver det.
På ett sätt låter det som en omöjlighet; om vi bör tro för att han ska bära oss, hur kan han då göra det under tillfällen då vi inte kan/orkar tro? Mitt svar, det närmaste jag kan komma till att försöka förstå och försöka kunna ge ett svar, är att tro och tvivel hör ihop. Precis som plus och minus. Tro+tvivel=sant.

Vulkanutbrott - japp

Vad säger man? Tja, det är klart att det krånglar bara för att jag ska bege mig utanför den svenska zonen i ett par dagar. Men att en vulkan på Island skulle få för sig att få ett vredesutbrott just nu, det hade jag nog inte riktigt räknat med.

Såhär såg det ut på en av nyhetssajterna i morse..

Påskhälsning!

Bättre sent än aldrig.. Här är några glimtar.

Ekorrn satt i granen och skalade kottar.

Den lilla strapatsen genom skogen tedde sig precis som vanligt. Solen sken, fåglarna kvittrade och de andra barnen sprang snabbt upp för den lilla backen med vår-springet i benen.Den lilla flickan stannade plötsligt till. Någonting kom farandes uppifrån och träffade henne rakt på hjässan. Hennes snälla ögon uttryckte ett ohörbart "Aj". Frågande vinklade hon huvudet uppåt. Vad var det som hade kommit flygande? Med solen bländande i ögonen såg hon inte heller nästa bit som kom farande. Denna gången träffades den lilla magen. "Men?" kom som ett tvekande ljud från hennes läppar och mötte mig med en frågsam blick. Alldeles strax efteråt började det hagla småbitar ner från den överhängande tallen. Å där! Mitt ute på grenen satt en liten ekorre! Den gnagde på kottar och spottade helt naturligt ut de bitar som denne lyckats bita bort, utan att ha en aning om att vi stod under och fick en massa småbitar på oss. Flickan, de andra barnen och jag själv blev fulla av skratt när vi förstod vad som hände. De små barnsbenen skyndade vidare uppför den lilla kullen i iver om att få berätta för alla andra fröknar och barn som missat den spännande händelsen.
En helt vanlig dag på en förskola i bästkuststaden. Den första sommarvarma och vårtjusiga dagen i vår stad för det här året.

den lilla samlingen - den viktiga församlingen

Igår var det rep. Det är alltid lika underbart, även om det kan kännas skitjobbigt innan man kommer dit. Sånna känslor får jag ofta när jag ska göra något som har med min tro att göra. Då är det en enorm uppförsbacke med stånk, stön och suckar innan jag når krönet och upplever strålande solsken och glädje.

För många i vår eminenta sammansättning av fantastiska röster och olika personligheter, är veckans rep inte bara ett rep, utan också en gudstjänst. Det är tid som går åt till att umgås med andra som tror på samma sak, längtar efter ett uns av helighet som bara Gud ger, vilket alltsammans tillgodoses i ett kravlöst möte med skaparen - genom svängig sång från och till och ända in i själen.

Det är ett sätt att lyssna på ropet, frågorna, nyfikenheten inifrån ett bultande hjärta. Det finns så många fler. men det poängterar och visar på det viktiga i att umgås, träffa, prata med andra människor som tror på samma sak. Jesus talade aldrig om att umgås i stora sammankomster. Däremot poängterade han att där två eller tre är samlade, finns han mitt bland dem. Den lilla församlingen - om den så är en stor församling, en hemgrupp eller ett möte med några vänner - är den den viktiga församlingen.

Bilden är lånad från SOLIDs hemsida som du hittar här.
Här är några låtar vi repar på just nu.
Missa förresten inte vår medverkan på Gospelfestivalen i Gbg. Kolla här för tid/plats.

Ibland.

Ibland blir man förvirrad. Ibland känns det läskigt att bli förvirrad. Ibland är det så jobbigt att se hur andra uppfattar ens övertygelse - då kan man inse hur konstigt det verkar. De stunderna blir jag lack. Då vill jag bara dra täcket över huvudet och sova förbi alltihop. Men det går ju inte. Livet är en verklighet. Och jag vill inte sova förbi det. Men när det blir svart på vitt, när verkligheten kommer kring, då är det tron som bär mig.
Stundtals är det bra med griller i huvudet. Se och fundera över detta.

Aprilmusik

För att stå upp för min egenskap som musikälskare, är dags att dela med sig. Här är listan för april mina vänner. Den börjar lugnt och sansat, å utvecklas till ett kalas som avslutas med nöjd stillhet. Lyssna, avsky och njut. Kanske får du ett och annat nytt tips..

---> klicka bara på länken APRIL

Förresten vill jag passa på att tacka för alla kommentarer som bara strömmar in! (not..)
Mina tankar bara undrar om det finns nån i detta kosmos som läser mina spridda stavelser, annars är det hög tid att sluta och skriva en bok istället..