Just i detta nu, drabbades jag av en galen längtan efter en riktigt smaskig och onyttig mudpie...

Att vara och inte göra.

Den stora resan är nu över. Det sista avsnittet fick bli min frukost-joinare den här morgonen. Åter igen berördes jag, djupt. Allting liksom påminner om liknande mötet jag gjort med grupper människor under olika tillfällen i livet. Inte har jag mött på någon urbefolkning, men när människogrupper lever på ett sätt som bjuder in till mer gemenskap och skänker mer ro i ens tillvaro än ens egna vardag lyckas med, då blir jag väldigt inspirerad och känner mig rätt och slätt som familjerna i svt:s satsning visat i höst. "Lailai" påminde mig om något jag fått höra från olika håll och tänkt mycket på de senaste veckorna; "Mantawaierna är, medan jag gör. Jag skulle vilja vara mer, istället för att hela tiden göra". Jag vill vara en "be:er", istället för en ständig "do:er". Min övertygelse är att det är en del av den nyckel som leder till lycka. Därför har mina hemmakvällar med mig själv ökat på markant. Innan var jag rädd för att vara ensam, nu känns det skönt att få tid att bara vara hemma och "lugna ner mig". Härom kvällen bakade jag supergoda bullar. Jätteskön avkoppling. Visserligen något som man gör, men på ett helt annat sätt än jag oftast sysslar med annars.

Bara var, istället för att göra.

Mitt i den mysiga hösten.

Mitt i den mysiga hösten.

flyktingslussen är verkligheten

Igår besökte jag en av Sveriges tre flyktingslussar. Lika självklart för gemene mang att göra någon gång i livet, precis som det borde vara för alla att någon gång prova på att jobba i hemtjänsten..

Många minnen ifrån mitt kära Bosnien sammanstrålade med beröringen mitt hjärna fick känna på i kontakten med de människor som befann sig där. Varje individ bär en egen historia. En familj utan en mamma, en annan utan en pappa, många ensamma män. Detta är verkligheten mina vänner. Var är vår värld på väg? En sak är säker; närmare. I detta rum av svett, kryddor, bara fötter, smutsiga kinder spreds en värmande kärlek människor sins emellan. En enighet. En gemenskap. Tillsammans är vi starka. United.

Tänk att få välkomna med vänlighet. Deras första intryck av Sverige. Jag blev djupt berörd. Jag kommer åka dit igen.

DEN STORA RESAN - You've got to see it

Asså, ni MÅSTE se denna serie. SVTs bästa satsning. Någonsin. Jag ger mig inte. Titta. Berörs. Begrunda. Uppskatta livet.

hjärnan fattar inte INTE

EN vän berättade något väldigt roligt idag. Vi pratade om framtiden, skola och alla vägval som man stöter på i livet så man måste fatta livsavgörande beslut. I mitt fall har jag alltid gjort det jag sagt att jag inte ska göra. Det började med att jag gick samhällsprogrammet på gymnasiet. Något jag sagt att jag aldrig skulle göra eftersom det inte var speciellt givande och fungerade endast som en fortsättning på nian. Vilket program gick jag? Samhäll. Men inriktning Samhälle kunde jag ju då rakt inte gå, det var ju bara förberedande och man blev ingenting på det! Vilken inriktning gick jag? Samhäll. Det fanns något jag inte ville göra efter studenten, det var att flytta hem och jobba. Vad gjorde jag? Flyttade hem och jobbade. Jag skulle aldrig flytta till Stockholm, jag hatade ju stan! Vad gjorde jag? Flyttade till Stockholm och fullkomligt älskade det. Jag skulle minsann ALDRIG ALDRIG ALDRIG bli lärare. Vad göra jag? Läser på lärarprogrammet.

Det roliga som min vän berättade, som jag nu ska komma fram till, vad en psykolog sagt till henne, nämligen; att vi väldigt ofta gör det vi inte vill för att hjärnan förstår inte ordet "inte". Istället uppfattar den bara att "vi [inte] vill göra något" = dvs. "vi vill göra något". "inte" faller liksom bort. Och genom att vi tänkt tanken om något "vi vill göra" så är hjärnan redan van vid tanken och den tänkta vardagen känns naturlig.
Så se upp med tankarna nästa gång du tänker att du INTE vill göra något..

Sunes Jul

Om du vill skratta...

Blödig som få

Jag är det blödigaste person jag vet. Jag grinar till det mesta; Oprah, Lilla Huset På Prärien, 7th Heaven, Den Stora Resan, Jöbacks liv, Förlossningskliniken, Efter Tio, Sjukhuset, you name it..

Just nu var det barnmorskorna i USA i "Förlossningskliniken" som berörde. Skönt men kanske dumt avbrott i pluggandet. Det väcker många tankar. Tänk den dagen man får barn. Ojojoj...

Åter till min skrivuppgift.

Det finns bekanta, och så finns det vänner.

Somliga människor verkar man aldrig lära känna. Det där "klicket" finns inte. Man förstår inte varann hur gärna man än skulle vilja. Samtalen kan nästan kännas krystade och påtvingade. Ingenting gemensamt finns, inget som är tillräckligt viktigt för att samtalet ska rulla på som ett rinnande vatten. Istället börjar saker i periferin bli viktiga. Man tänker på sin klädsel, hur man ser ut, upptäcker drag på sina egna händer och hittar saker i fickorna man inte visste sig ha där.

Men så finns det människor som det redan efter att man setts enstaka gånger, känns som om man känt hela sitt liv. Det finns nästan alltid saker att prata om, och när orden väl tar slut blir det ingen jobbig tystnad, utan en bekväm paus där man bara är trygga i varandras sällskap. Ingen behöver spela teater, man kan vara sig själv. Förtroende växer och det är som om man vore nakna inför varandra, utan att det är jobbigt. Det fina som formats är det som kallas vänskap. Det finns bekanta, och så finns det vänner.

Ord har en sällsam makt

Under min gymnasietid hörde jag en predikan som hade rubriken "Ske dig som du tror". Predikanten ville få sagt att genom tro så går det faktiskt att ändra på saker. Det hela blev solklart för mig och min vän då vi kom på oss själva med att gå omkring i korridorerna, klagandes över att vi var så trötta. "Åh, jag är so trött. Jag är också så trött. Idag är jag så trött."

Ord har större makt än man tror. Genom att ändra det vi säger, kan vi förändra vår tro och därmed ändra vår vardag.

Just nu befinner jag mig i en liknande vardag och tror att det nu, efter några veckor, är dags att lägga om talet. Ordet "trött" ska inte längre få vistas i min mun, för då finns det en risk att det tar över och blir verklighet. Istället ska jag använda ordets kraft genom ord som pigg och livfull. Något att tänka på när man nästa gång talar negativt, om sig själv eller om andra. "Att tala är silver, att tiga är guld". I det ligger det en sanning.

Regntunga skyar

Idag vaknade jag av att dropparna slog mot fönstret. Inte en enda gång har jag i år använt mina fina, blåa stövlar. Jag kommer säkert inte använda dem idag heller.. För denhär hösten har bjudit på ett så soligt väder jag bara kunnat drömma om! Åh, vilken vacker höst vi har! Jag mår så mycket bättre av sol och ljus, än av mörker och kyla.

Det är skamligt att min favoritlåt med vår allas Robyn, inte ligger uppe på Youtube. Men Alice Babs som sjunger originalet, är inte heller så dum. Stämningsfullt en duggande höstdag som denna.

Motivation

Mitt i all denna stress och press lever jag mitt hektiska liv. Fram tills nu har det blivit lite för mycket av det goda - för mycket göra, för lite vila. Och jag som trodde att det var omöjligt att bli trött på att göra...

Efter att ha sovit många fler timmar än vad jag snittat de senaste veckorna, känner jag mig nästintill utvilad och spenderade några timmar av eftermiddagen i det ljuvliga höstvädret ute på Saltholmen. Det var skillnad där nu från i somras; inga turister, inga badgäster - bara måsar, havet, den friska luften och lugnet. Ni som läst här ett tag, vet att havet alltid på något magiskt sätt ger mig frid.

Min vän och jag diskuterade livet. Allt som oftast har jag svårt att var ytlig när det finns en möjlighet att vara djup. Samtalsämnet berörde pengar och karriär, något som i högsta grad är aktuellt. Själv står jag i valet och kvalet att slutföra min påbörjade lärarutbildning, eller inte. Stundtals känner jag mig inspirerad och taggad, men ibland känns det för tidskrävande, för jobbigt, för olönsamt. Skulle man orka med det ett helt liv?

Vi pratade om att det finns människor som inte haft jobb på ett bra tag, och började fundera över hur de motiverar sig själva till att gå upp på morgonen? Eller hur en människa utan hem vaknar upp på en toalett, går ut i den kalla luften och lever ännu en dag. Hur orkar dessa - som många anser vara misslyckade - med sina liv? Jag som ändå kan tyckas ha de så bra när det gäller det mesta, har fortfarande svårt för att ständigt hitta motivationen. Vad är det som motiverar dem?

Jag tror att vi behöver förstå att vi, varje individ i sig själv, är viktig. Att människovärdet och livets värde står högre än vad vi arbetar med eller hur mycket pengar vi har. Man lever bara en gång, därför blir livet det dyrbaraste man har. Kärleken runt omkring genom vänner och/eller familj, naturen, intressen - det är DET som är det viktiga, inte hur andra människor bedömer en. Det som är viktigt för mig, är oviktigt för dig - som istället har något annat som är viktigt. Nu menar jag inte att det är dåligt att ha ett jobb där man tjänar bra med pengar eller när man gör karriär, men jag är övertygad om att det är individer som gör jorden - inte sysselsättningen.

Allt detta gjorde mig åter igen lugn då jag ytterligare en gång insåg att jag vill göra en skillnad för den lilla människan. Inte få allas blickar på mig för att jag har mycket pengar. Ett uns av motivation fann åter sin plats i mitt hjärtas mitt.

En liten rättelse...

Då jag både blivit uppringd av oroliga vänner och fått tröstande kommentarer vill jag bara förtydliga det som verkat lite oklart; jag var inte med i branden ute på Hisingen, däremot var en kompis till mig det. Det är hennes kortfattade, mirakulösa berättelse som jag citerat här på bloggen. Allt för att göra oss påminda om hur livet kort kan släckas ned och att vi därför bör vara tacksamma för att vi får leva. Ett HURRA för LIVET!

Tack för alla era kommentarer på alla inlägg! Det värmer i hjärtat när man läser att någon annan faktiskt läst mina tankar och reflekterat för en stund. Då fyller bloggen sitt syfte. Kommentera mera [hemskt gärna, om ni har tid/ork/lust/viljan] och jag ska bli bättre på att svara. Skulle ni lämna er mail, lovar jag att ge ett personligt svar. Det är så spännande att se att någon tar sig tid för att läsa här. Bubbelgrubbel, det är vad vi gör tillsammans. Något som alla gör. Grubblar. Och det är om det som jag - bubblar...

Finfina vänner

Jag är fullständigt omgiven av goda vänner och blir alldeles förstummad när jag tänker på det. Lollo är en av dem. Idag sparkade hon mig i baken när hon mailade över en ny bloggbild. "Nu är det dags. Denhär bilden är alldeles för snygg för att inte komma till användning. /L"

Jag har det alldeles för bra. Mina vänner är oersättliga.

Layoutgurun har förresten en egen blogg och hemsida här. Check it out!

Dåtid möter nutid

"Man kan säga att det var mitt första disco. Jag var fjorton år och hade inte ens talat om för min mamma att jag skulle dit. Hon trodde att jag var hemma hos en komis. Vi kom dit ganska sent, ungefär tjugo minuter innan det hände. Jackorna tog vi av oss direkt, för vi tyckte det var så varmt när vi kom in. Men det var ju inte så konstigt eftersom det var så mycket folk där. Vi tänkte aldrig att det kunder bero på något annat. Jag och mina kompisar dansade, samtidigt som vi kände att det bara blev varmare och varmare. Efter ett tag sade diskjockeyn i mikrofonen att det brann. Alla började röra sig mot utgången, men tänkte nog inte att det var någon stor fara. Man är ju liksom van vid falska brandlarm på skolan om man säger så! Men vi gick nedåt i trappan och var nästan ute när jag kom på att jag glömt ta med mig min jacka. Så jag gick tillbaka in för att hämta den. När jag kom upp igen märkte man att det var otroligt varmt och liksom nästan lite svårt att andas. Någon gång då såg jag diskjockeyn öppna dörren till det andra trapphuset, alltså den som var på motsatta sida, mitt emot ingången. Han ryggade snabbt tillbaka då stora eldsvågor bara vällde ut genom dörren och försökte stänga den igen. Då förstod alla att det var på riktigt och började få bråttom och ville liksom komma ut. Strax därefter gick lamporna och det blev mörkt. Då kunde man se den svarta röken ringla sig uppe i taket. Då kände jag och alla andra att hallå, vi måste ut nu! Och alla trängde sig fram till dörren. Men eftersom vi var så många där inne och alla ville ut samtidigt, började folk ramla över varandra och det blev liksom en stor hög av människor mitt i gången. Jag ramlade också, men lyckades ta mig upp på något konstigt sätt. Jag minns inte alls hur faktiskt. Hur som helst hörde jag att en ruta i lokalen krossades och tänkte att jag måste ta mig till den. Det var inte så svårt att hitta den, för man kände att det var frisk luft som strömmade in och liksom drogs dit på ett sätt eftersom det blev så lätt att andas. Så jag klättrade på något sätt upp till fönstret, satte mig där och andades. Men sedan blev trycket bakifrån från andra så starkt, att jag hoppade. Två våningar ner. Sedan fick jag spendera natten på sjukhus och har gjort flera operationer för vristerna. Idag mår jag bra, eller så, men då var jag stressad så fort jag kände lukten av rök eller hörde brandlarmet. Vi hade många brakuratorer och så som tog hand om oss. Men det är klart att det är sorgligt när man tänker på allt. Jag förlorade ingen nära vän, men jag kände några från skolan som gick bort. Men 63 personer dog. De hade ju tagit in alldeles för mycket folk i den lilla lokalen."

[bilden är lånad ifrån denhär sidan]

Själv minns jag tydligt hur jag satt framför tv:n hemma i mormors hus och såg nyheterna om allting. Jag kunder inte riktigt förstå allt som hänt, men därefter tjikade jag alltid efter nödutgångarna när jag gick på disco. Jag kollade efter att de inte var blockerade, om de varit ute på Hissingen. Då kunde jag aldrig ana att ca 11 år senare skulle träffa någon som varit där - just den natten då diskoteksbranden bröt ut. Jag är så tacksam att jag lever, och samtidigt så fascinerad över hur livspusslet läggs samman och binder ihop allt - dag för dag, bit för bit.

Här kan du läsa kortfattad fakta om branden.

Man står och stampar

Ibland känns det som om man bra står och stampar. Som om livet ligger där framme någonstans, att man är påväg - ibland knappt börjat - men att det verkar som om man aldrig kommer fram. Man fastnar. Tankarna springer iväg, eller så sitter de fast. Fast på samma ställe. Beslut är svåra att fatta och man kommer ingenstans.
Man står och stampar.
Att leva i nuet tycks barnsligt. Framtidens osäkerhet gör sig påmind och oroar. Världen påverkar. Vem, vad, var? Men nej, frukta ej!
Man står och stampar.
Lär sig njuta. Trivs. Gör alldeles för mycket. Tänker på allt man inte har. Gräset tycks grönare på andra sidan.
Man står och stampar.
Mitt i det djupaste träsk finns en trädrot som fångar upp mig.

Spontanitet är nyckeln

Tidigare var mitt liv upprutat i ett väl planerat schema. Min agenda var en del av mig. Vi var nära bundisar. När jag träffade folk som inte upplevde en kalender som något viktigt, hade jag väldigt svårt att förstå dem. Det finns till och med dem som aldrig ägt en kalender. Sådana människor gjorde mig nervös och de kändes oberäkneliga En gång köpte jag en kalender till en gammal pojkvän, med tanken att han behövde lite struktur i sitt liv - trodde jag.

Förra hösten märkte jag att det var jag själv som behövde lära mig att inte vara så bunden. Att inte leva mitt liv efter en massa inbokade möten. Då hamnar man lätt i ett mönster som talar om för en att alltid se fram emot saker och aldrig leva i nuet [vilken jag poängterade vikten i, igår]. Jag levde på ett ställe där jag inte behövde planera upp mitt liv, eftersom det redan var bestämt vad jag skulle göra under dagarna en tid framöver. För mig blev det en räddning. Äntligen var jag inte bunden till planering och bestämmelser om framtiden, jag tvingades njuta av nuet och lärde mig älska spontanitet!

I afton träffades jag och några vänner över god kvällsmat, skratt och bön. Det planerades igår. Hade jag bestämt något annat för ett par dagar sedan, hade det aldrig blivit av.

Så, för att kunna njuta av nuet och inte bara längta efter framtiden, är det viktigt med spontanitet och ta till vara på tillfällen som helt plötsligt bara infinner sig och erbjuder något spännande.

stunden som är - det är LIVET

Vi vet vad någonting är, genom att veta vad det inte är. Vi kan identifiera känslan av att vara glad, genom att vi vet vad det innebär att vara ledsen. Skulle vi inte veta hur det är att vara ledsen, skulle vi heller aldrig kunna uppleva hur det är att vara glad. Livet är sannerligen ingen dans på rosor. Det är inte svart eller vitt. Helt naket, avklätt, i sig självt - är det alldeles grått, i en makalös skala.

När det känns, skratt eller gråt, glädje eller sorg, då vet vi att DET finns. Livet. Då är vi mitt uppe i det. Då är det - DET. Då vet vi att vi lever. Det är äkta och sant. Det handlar inte om att rusa i förväg och drömma sig fram till en mystisk framtid. Hemligheten är att våga stanna upp. Våga njuta av det som ÄR, det som finns NU, våga VARA.

Tänk om man vågar njuta av de små stunderna. Tänk om man lyckas se glädjen i sorgen, hoppet i hopplösheten. Tänk om man vågar - LEVA.

Det är stunderna som är, som är livet.

Slottiga Söndag

Min söndag har spenderats med en del av min stora härliga familj. Vi har besökt ett strålande vackert ställe utanför den Stora Västkuststaden. Underbart. Jag fick leka prinsessa och drömma mig bort till längtan efter friare på vita hästar, fina middagar, tända ljus och en bal på slottet i flygelrummet. L-o-v-e-l-y.

Jag vill också passa på att ge er ett dundertips för alla som är som jag - grinar till Oprah - de "Den stora resan" på svtplay. Ibland önskar jag att jag finge leva deras liv. Ingen stress. Starkt självförtroende. God gemenskap. Vilken saga. Reality mina vänner. Reality.

mobil-fascination

Jag är fascinerad över den fantastiska kvalité som min mobilkamera kan producera. Denhär bilden ser väldigt vårig ut, men den är faktiskt ifrån Hisingen igår. Min svägerskas ynkliga men ack så mysiga trädgård.